Så var det snart helg igen. De senaste åren tycker jag det har varit helg oftare än det varit vardag. Det känns så. Vad kan det bero på?

Nja, jag har ju helg varenda dag, eller vardag varenda dag. Arbetar inte, har inga småbarn som ska på det ena eller det andra - skola, dagis m.m - är liksom inte uppbokad på något vis på det sättet att det återkommer regelbundet. För vissa kan det tyckas lyxigt, för andra kan det verka oerhört jobbigt. För mig är det växlande känslor inför detta. Jag är nog som de allra flesta, att jag skulle vilja ha något arbete som jag kan gå till, åtminstone 25% eller så. Det fattas den naturliga sociala kontakten med omvärlden, det fattas den där riktiga känslan av att man drar sitt strå till stacken (även om jag i det avseendet har dragit många strån till stacken på andra sätt - som medmänniska, mamma, vän, dotter, stand-in-mamma osv), det fattas en känsla av att höra till, vara "normal". IBLAND.

Oftast är jag bara väldigt nöjd med att vara "annorlunda", vara den jag är, göra det jag gör, kunna sysselsätta mig med det jag vill och älskar att göra.

Man kan tro att tiden står still för mig, men det ÄR ju inte så!! Tvärtom, tiden flyger iväg. Och det blir helg, om och om igen - eller hur var det nu då, var det helg hela tiden?