Kan inte låta bli att börja med ett stort leende.  Det var så underbart att få komma bort och äta något som någon annan än jag själv lagat. Att det sedan också var skitgott gör ju inte saken sämre. Smörgåstårta...  

Tror den vägde sina modiga fem kilo. Så underbart gooood.

Lax, räkor, pastej, rödlök, crab sticks och så vidare...

Sen var det sällskapet... När man kom hem dit var det som en magisk värme slog emot mig. De finaste människor man kan finna förutom mina egna barn, det hittade man där. Så mycket värme, så mycket kärlek, så mycket omtanke...

NÅGON måste ha smittat av sig...  

Tycker det är lite konstigt det där med hur olika folk kan bete sig, hur olika folk kan kännas. Många känner man kan ha negativa vibbar från första början, men vissa kan aldrig någonsin sprida en negativ vibb. Och det känns...

Hur som helst, så är jag väldigt tacksam för att jag har de människor jag har i mitt liv NU. De är de människor jag behöver just nu. Det är bara att hoppas att JAG har något att ge de som behöver en sån som jag...  

Så var det snart helg igen. De senaste åren tycker jag det har varit helg oftare än det varit vardag. Det känns så. Vad kan det bero på?

Nja, jag har ju helg varenda dag, eller vardag varenda dag. Arbetar inte, har inga småbarn som ska på det ena eller det andra - skola, dagis m.m - är liksom inte uppbokad på något vis på det sättet att det återkommer regelbundet. För vissa kan det tyckas lyxigt, för andra kan det verka oerhört jobbigt. För mig är det växlande känslor inför detta. Jag är nog som de allra flesta, att jag skulle vilja ha något arbete som jag kan gå till, åtminstone 25% eller så. Det fattas den naturliga sociala kontakten med omvärlden, det fattas den där riktiga känslan av att man drar sitt strå till stacken (även om jag i det avseendet har dragit många strån till stacken på andra sätt - som medmänniska, mamma, vän, dotter, stand-in-mamma osv), det fattas en känsla av att höra till, vara "normal". IBLAND.

Oftast är jag bara väldigt nöjd med att vara "annorlunda", vara den jag är, göra det jag gör, kunna sysselsätta mig med det jag vill och älskar att göra.

Man kan tro att tiden står still för mig, men det ÄR ju inte så!! Tvärtom, tiden flyger iväg. Och det blir helg, om och om igen - eller hur var det nu då, var det helg hela tiden?  

Ser du ljuset där borta? Som en plats, en tid längre bort.

Vi längtar. Vi väntar. Vi planerar och står i för den framtid som ska bli. "Sen, när våren kommer, då ska jag...", "När jag har hittat en man som jag vill leva med, då..." eller "Om 20 år då jag blir pensionär, då flyttar jag till...".

Men detta är ju inte att leva NU. Det är att planera för att leva SEN. Om vi då tänker oss att vi gör så här livet igenom, NÄR har vi då levt våra liv? LEVT.

Det är klart att det är ett skydd ibland, att kunna flytta sig från nutid, i tankens värld, till den plats eller tid vi tror skulle vara bättre, lättare, roligare, än den vi är i nu. Det är nog någon sorts skyddsmekanism för att klara av det jobbiga.

Men att hela tiden leva så tar oss ju miltals ifrån den verklighet vi borde vara i för att kunna säga att vi lever.

LIVET är ju smärta, glädje, sorg, lycka, kärlek, hat - ja alla känslor man kan ha. För att ta sig vidare i vår mognad som människa måste vi lära oss att tampas med alla dessa känslor. Och för att kunna lära sig tampas med detta måste vi vara DÄR, där vi är i nuet. För det är ju som med allt annat, att erfarenhet ger oss de verktyg vi behöver. Vid nästa känslochock står vi bättre rustade. Men flydde vi eller fuskade oss igenom förra vändan får vi ta det dubbelt upp vid en ny. Men sen kan det finnas omständigheter. Omständigheterna kanske inte är sådana vid ena tillfället att man skulle klara av att möta t.ex sorgen. Då säger hjärnan ifrån och skyddar tills vi klarar av det. Vet av erfarenhet också att det kan bli så att om man inte orkade hantera ett trauma då det inträffade, så kan just det traumat bli det man bearbetar då en ny händelse påverkar en starkt känslomässigt. En sorts eftersläntning. Som ju också på sitt sätt tvingar en ifrån nuet. Vissa saker kan man kanske inte göra något åt. Men dessto viktigare då kanske att man lever i nuet då man KAN bestämma själv.

Den bilden jag har här nu, den visar inte bara på den framtid som komma ska, utan också en glädje i nuet. Det vackra vita som glittrar, djurens glädje, solen som  gör grannen lycklig då den lyser på just hans lilla gård. Pirr i magen av nuet...  

Satt och såg på "Let's dance" i kväll. Riktigt duktiga är dem i år och det är svårt att veta vem man ska ha som favorit. Mattias är attraktiv och duktig, Rahib charmig (men rädd), Gudrun fantastisk, Willy störtskön och Agnetha som en älva. Ja, hur ska man kunna välja då? Kom att tänka på att jag börjat se lite på TV igen och det är attans skönt faktiskt. "I en annan del av Köping" ger mig lyckorus av någon anledning. Kanske kan det ha att göra med min egen syster, som numera är bortgången men som spelat så stor roll i mitt liv. Det var inte lätt att växa upp med en syster som var förståndshandikappad och bodde hemma på 60-talet. På den tiden skulle man gömma undan de barnen och nästan ingen visste någonting om dessa barn och deras handikapp. Jag blev ju verkligen mobbad av de andra barnen för min systers skull men det var nog de vuxnas oförmåga och ovilja att förstå som var värst. Familjen blev behandlad som spetälska och barndomen satte sina spår. Nu är det snart 3 år sedan min älskade syster gick bort i cancer och jag saknar henne så.  

Att titta på Linda och de andra underbara människorna i Köping får mig att le lyckligt - det blev bättre!!! De får plats i samhället! De ÄR människor och behandlas därefter! De visar hur det hade kunnat varit, för mig, min familj, omgivningen men framför allt för min syster. Vilken kontrast mot det som var då!

Förutom de två program jag redan nämnt så kan jag också erkänna att jag är en fan av Johan Falk-filmerna. Söndag kväll - spikad framför TVn med kvällsmackan avslutar jag helgen perfekt nu när dessa filmer går. Och Jakob är ju fantastisk skådis. Mums.

För bara ett dygn sedan var jag ute i skogen hos min far och där såg jag ingen TV över huvud taget. Där känns det som slöseri att sätta sig och glo på en burk så där. Där var det i stället den öppna spisen som hägrade på kvällen. Jag fick elda hela dagarna och kvällarna där eftersom temperaturen inte var så hävlig - 12 grader då jag klev upp på morgonen - och det infann sig en slags ro, stillhet, eufori i att sitta där vid spisen och lyssna, lukta, se och känna. Finns det något härligare? Men vilken kontrast mot att sitta vid TVn!!! Där lämnas inte mycken plats åt eufori eller fantasi.

Men som sagt, jag har kommit på att det känns rätt bra att titta lite på TV igen. På Let's dance, Johan Falk och I en annan del av Köping, i alla fall...